Jonas_Gren_01

Av Jonas Gren

Att förlora förmågan att gå vilse i ett samhälle som inget annat gör än går åt fel håll.

Så sammanfattade jag för mig själv den lyriska verksamhetsplan som trädde i kraft under skrivandet av Lantmäteriet. Jag tänkte på det att människor överlag vet så mycket om planeten. Och ändå lyckas vetande människor i (o)lycklig vetskap fortsätta låtsas som om de inte vet.

För vad vet en människa?

Varje liten stump av tallskog är möjlig att hålla koll på, bara en pluppar en punkt på gps:en.

Var är människan när den vet?

Omkringvirvlande på en rymdsten av blått, grönt och vitt i ett hav av vakuum, någonstans i utkanten av en galax i mörkret av accelererande expansion.

Vad gör en människa där?

Omkringvirvlar på en rymdsten av blått, grönt och vitt i ett hav av vakuum politiskt någonstans i utkanten av en galax, svepande med sig skog och fisk, i mörkret av accelererande expansion.

Vem är en människa där?

Någon som just sett sitt hus bli fritt från svampangrepp.

Någon som i välfärdssjukdom skrumpnat och flytt ut till skogarnas svampar.

Liksom svamparnas mycel, när de bygger nätverk med träden, hänger alla samman, de levande. ”Och alla ger av sitt liv åt alla och lånar sitt ljus åt alla /och alla gömmer sitt ljus för alla och lever av och på alla”, skriver poeten Gunnar Ekelöf.

Så sammankopplade i världens karta, alla levande, cyanobakterier och getter, granbarkborrar och bolagsdirektörer. Och så ojämna, flödena inom livets nätverk.

Lantmäteriet är en bok om mycket: hastighet, kartor, mätande, djur, motorvägar, svampar, kärnkraftverk, vithaj. Den lånar sitt motto från Lantmäteriet, myndigheten: ”Vi kartlägger verkligheten”.

Jaget som träder fram i verklighetens dikt och kartlägger är lantmätare.

En av influenserna under skrivandet var ett samtal jag hade i Gävle (där myndigheten Lantmäteriet ligger) förra sommaren med den tidigare yrkesverksamma lantmätaren Peter Grönlund, född 1925.

Jag insåg att den kroppsliga erfarenhet som många av dikterna tar utgångspunkt i, gåendet, var den verksamhet Peter ägnat sig åt. Hans uppgift hade varit att med flygbilden i hand kliva genom ljung och blåbärsris för att se så att verkligheten stämde med den tänkta kartbilden. Det kallades att stega. Idag gör ingen lantmätare det i det här landet. Teknologin har tagit vid.

Precis som lantmätaren Peter i tjänst hos Rikets allmänna kartverk (sedermera Lantmäteriverket och idag Lantmäteriet) stegade genom landskapen, stegar Lantmäteriets lantmätare genom diktens landskap, i vindens tjänst.

Ibland som ett mänskligt djur, ibland som fyrfoting. Stundtals är jorden oerhört bekant, stundtals en främmande planet.

Varför heter den Lantmäteriet?

Jag kände till myndigheten eftersom min far arbetade där på 1990-talet. Vi bodde på den tiden i Gävle. Långt senare gick jag en skrivarkurs, och blev nyfiken på vad som skulle hända om en lantmätare skrev dikt. Det blev Lantmäteriet.

 __________________________________________