Shora Esmailian

Av Shora Esmailian / Foto: José Figueroa

«Som kvinnorna i Pakistan berättar försvårades deras liv och hälsa avsevärt av att de tvingades på flykt och in till en osäker tillvaro i tältläger. De problem de utsattes för – hotad integritet, risk för sexuella trakasserier – konstitueras genom könsmaktsordningen. Graviditet och förlossning skapar speciella bekymmer för kvinnorna. Att föda på flykt, utan tillgång till säker vård, leder till högre frekvens av komplikationer och mödradödlighet».

En skottskadad soldat är en sårad soldat. En sårad soldat är inte lika stark, inte lika stridsduglig eller alert; liggande på marken kan han inte stå emot en nådastöt. En sårad soldat befinner sig i det tillstånd som romarna benämnde vulnerabilis – roten till det engelska ordet för sårbarhet, vulnerability. Det säger något om varför vissa människor drabbas hårdare än andra av en och samma klimatkatastrof. Om samhället är ett slagfält ligger vissa redan sårade när katastrofen slår till.

Inga av de extrema väderhändelser som drabbade rika länder i början av 2000-talet – Texas hyperheta somrar, översvämningarna i Storbritannien, värmeböljorna i Centraleuropa 2003 och Australien 2009 – krävde så många liv som dem på Afrikas horn 2011 eller i Pakistan 2010. Inga miljoner fördrevs från sina hem.

Förutom att Pakistan, Somalia eller Kenya rent geofysiskt är känsligare för förändrade vädermönster har de en underliggande sårbarhet. De människor som drabbades värst låg redan sårade på marken.

Efter andra världskriget tolkade vetenskapen naturkatastrofer som just ”naturliga”. Rent geofysiska faktorer stod i centrum för studiet av varför vissa platser och människor drabbas värre än andra: närhet till kontinentalplattor gav jordbävningsrisk, låglänt mark vid tropiska hav var – helt naturligt – utsatt för orkaner. Men hur kom det sig då att många fler svarta än vita blev hemlösa eller dog i New Orleans under orkanen Katrina 2005? Varför drabbade översvämningen i Pakistan jordlösa bönder hårdare än jordägare och varför påverkade torkan på Afrikas horn 2011 boskapsskötare mer än stadsbor?

På 1970-talet började bilden av den naturliga naturkatastrofen ifrågasättas av sociologer och geografer, som ville förklara varför vissa men inte andra omkom och skadades av samma händelser. Deras förståelse av sårbarhet för oss närmare svaren.

Geografen Ben Wisner och hans kollegor har utvecklat en inflytelserik modell de kallar ”Pressure and Release” – ungefär ”när trycket släpper” – för att förstå hur naturkatastrofer fungerar. Under en katastrof pressas människor från två håll: dels av själva den naturliga chocken, dels av en socialt skapad, redan existerande sårbarhet. Eller som en nöt i en nötknäckare, där det ena handtaget utgörs av stöten från naturen och det andra av social status, betingad av sådant som klass, kön, etnicitet, ålder, funktionshinder eller migrantstatus. Ingen verklig katastrof, menar Wisner och hans kollegor, blir till bara på den ena sidan – på samma sätt som en nöt inte kan knäckas med ett enda handtag.

Naturkatastrofer inträffar aldrig i en bubbla av ”natur”. De sker inte i ett isolerat vakuum, utan utlöser snarare orättvisor som ackumulerats under lång tid. Klassklyftor eller ojämställdhet mellan könen ställs på sin spets när en stor fara plötsligt infinner sig. Då exponeras den underliggande sårbarheten med blixtbelysning och alla vardagliga ojämlikheter bubblar upp till ytan.

Under Katrina kunde vita, rika invånare i New Orleans sätta sig i sina stadsjeepar och helt enkelt åka ifrån orkanen – till skillnad från den fattigare, mestadels svarta befolkningen som sökte skydd uppe på hustaken eller fick inkvarteras i stadens senare berömda jättestadion. De rika hade också försäkrat sina hus och ägodelar i större utsträckning än de fattiga.

Under översvämningen i Pakistan 2010 kunde rika markägare, enligt samma logik, utnyttja sina resurser till att leda om flodvattnet så att deras marker inte tog så stor skada, medan jordlösa bönder fick sina byar översköljda och tvingades fly. I det fallet förvärrades dessutom de sårbaras utsatthet av de privilegierades handlingar.

Nötknäckaren arbetar på olika sätt runt om i världen, men principerna är snarlika.

För många människor i världens fattigaste länder är inte heller Katastrofen en begränsad, enstaka händelse. Snarare utsätts de för återkommande chocker som successivt nöter ner resurser och fördjupar såren. Det kan röra sig om allt från förlust av jordegendomar till sänkta inkomster när priserna på en viktig exportvara går ner: en efter en bryter dessa stötar ner skölden mot ”naturliga” chocker.

Graden av sårbarhet kan också variera inom en och samma familj. FN:s klimatpanel IPCC har pekat ut kvinnor på landsbygden i syd som en av de mest sårbara grupperna. 70 procent av de människor som i dag lever på under en dollar om dagen beräknas vara kvinnor. Dessa kvinnor är ofta beroende av naturen för sitt uppehälle, arbetar med jordbruk och är oftast huvudansvariga för att hämta vatten och ved. När säsonger blir oförutsägbara är det svårare att bedriva jordbruk; torka och ökenspridning gör det svårare att hitta vatten.

Samtidigt finns andra problem som fattiga kvinnor i städer och slumområden står inför. Som kvinnorna i Pakistan berättar försvårades deras liv och hälsa avsevärt av att de tvingades på flykt och in till en osäker tillvaro i tältläger. De problem de utsattes för – hotad integritet, risk för sexuella trakasserier – konstitueras genom könsmaktsordningen. Graviditet och förlossning skapar speciella bekymmer för kvinnorna. Att föda på flykt, utan tillgång till säker vård, leder till högre frekvens av komplikationer och mödradödlighet. En kvinna som kastats in i en okänd slum löper en större risk att en dag, när garden har sänkts, överfallas av en okänd man.

Inte heller sjukdomar väljer sina offer jämlikt. Kolera och malaria följer i uppvärmningens spår, och angriper vissa mer elakartat än andra. En människas ålder och hälsotillstånd bestämmer risken för att smittas, insjukna och dö. Barn och gamla är i en särskild riskzon; rent kroppsligt är deras immunförsvar inte lika motståndskraftigt som hos en i övrigt frisk, ung människa.

Fattiga kvinnor i syd tenderar att få i sig den sämsta maten i familjen. Oftast äter de sist, efter att ha serverat barnen och mannen. Detta betyder att de får i sig minst näring, vilket kan resultera i att motståndskraften mot sjukdomar som malaria, som sprider sig över större områden i en varmare värld, minskar och risken för insjuknande ökar.

Och kanske ännu viktigare: de människor som försörjer sig direkt på det jorden eller havet ger märker klimatets skiftningar först, inpå bara huden. De som däremot har råd att köpa vad som helst är skyddade ännu en tid. Deras rikedom är en buffert som håller klimatförändringarna på avstånd. Ursprungsbefolkningar, å andra sidan – för att ta ytterligare en central kategori – kan få hela sin tillvaro raserad om isen smälter, om skogen brinner ner eller en viss djurart dör ut.

Överallt går mönstret igen, om det så gäller kön, klass, tillhörighet till centrum eller periferi, ålder eller beroende av naturen. Det är de i förväg svagaste som først sticks ner av ett varmare klimat.

/

Texten är ett redigerat utdrag ur boken ”Ur askan. Om människor på flykt i en varmare värld” (Natur & Kultur, 2012) och har tidigare varit publicerad i Sydsvenskan.